Vänner, vi nås av både mail, telefonsamtal och andrahands information att ni saknar oss ute på tävlingarna. Det värmer verkligen i hjärtat att ni saknar oss, vi saknar er i klassen också! Vi ska här försöka att reda ut begreppen varför vi själva inte tävlat eller funnits med ute på våra SverigeSerietävlingar på länge.
1. TIDSBRIST. Under Coronapandemin så har mitt (Rogers) jobb förändrats påtagligt. Mitt tryckeribolag drabbades hårt och jag var tvungen att delvis ställa om verksamheten för att klara oss igenom krisen. Det ledde i sin tur till att mycket mer än tidigare föll på mig personligen.
Nu är krisen öven men den omställda verksamheten lever kvar och det kommer att ta något år innan vi är tillbaka i en situation där bolagets dagliga drift är mindre direkt beroende av mig som person och mina speciella kompetenser.
Viktigt att tänka på i sammanhanget är det faktum att hur mina företag går, dvs att de går bra är också en direkt förutsättning också för att jag ska ha råd att driva VOC. Mitt huvudbolag K2 är VOC Mekonomen Rallys största ”ofrivilliga sponsor” om än också en medvetet väldigt osynlig sponsor.
Under pandemin har Lotta också bytt jobb. Hon har tillträtt en tjänst som Sales Coordinator/Support på Input, ett framgångsrikt inredningsföretag för företag och offentlig sektor. Det är förstås inte särskilt lämpligt att ta en massa frånvaro och begära ledigt för tävlande som först provanställd och numera nyanställd.
2. EKONOMI. Vi har haft två coronapräglade säsonger då de löpande kostnaderna rullat på som vanligt (sponsorsjaktresor, webb, webbhotell, kontor, it … etc) alltmedan intäkterna varit noll. I det läget så prioriterar vi självklart klassen, konkret att hålla liv i klassen och drar istället in på vårt eget tävlande.
Vän av ordning (som min gamla mattelärare brukade säga) påpekar att jag och Lotta ändå verkar ha god ekonomi - flera bilar, fint hus etc. Det kan vi inte säga emot. Ett liv av företagande med hyfsad framgång har gett oss reserver. Men, hos oss har var sak sin budget och sina maxgränser och rallybudgeten är efter Coronan och tidigare skadskjutning långt innan det väldigt ansträngd, det är ett faktum.
3. STÖKIGT PRIVAT. Nej, det är inte jag och Lotta som tjafsar, det gör vi i princip aldrig! Istället är situationen att Lottas pappa har under pandemin först hunnit bli svårt dement, sedan även fysiskt sjuk för att till slut gå bort i början på året. Sådant vet i alla fall ni som varit igenom den processen hur mycket det sliter, tar tid och energi.
4. TILL SIST …. MARAN GR F. Det här har jag berätta för en del av er, men jag har nog aldrig skrivit helt offentligt någonstans tidigare. Men, tyvärr är det bara att konstatera att den skada och de sår som jättebråket och det direkta kapningsförsöket från Volvo Grupp F orsakade då det var på tapeten har inte läkt helt, och det kommer med all förmodan inte att läka. Det har gått länge, flera år, men det läker inte helt.
Jag tror ingen kan förstå hur otroligt dränerande och knäckande det är att vakna varje dag och somna varje kväll i ett-och-ett-halvt års tid med att läsa vilken idiot man är, ja till och med kriminell påstod de allra grövsta påhoppen. Inget var förstås korrekt och dessa ”alla i svenskt rally” som terrorgruppen utgav sig för att vara visade sig i slutänden inte vara mer än 20-30 personer som med hjälp av olika (multipla) identiteter, utländska proxyservrar med mera fick sig att framstå som betydligt fler.
Ett av skälen till att det inte kan läka är att vi (i synnerhet jag) med jämna mellanrum blir vi påminda av ”välvilliga själar” som hör av sig med än det ena, än det andra som i praktiken på en minut river upp såren gång-på-gång och som får mig att må nästan lika dåligt som jag gjorde mitt under den eländiga processen. Andemeningen är något förenklat att allt som inte är bra i svenskt rally det är mitt fel och inte minst att dessa personer förstås vet och kan mycket bättre. Jag gör i stort sett allt fel enligt dessa. Jag är en clown som man gärna kan förlöjliga.
Nåväl, deras tid kommer väl vad det lider. Då får dom visa vad dom verkligen går för. Om deras idéer också håller i verkligheten. Att visa att det inte bara är tomt snack utan faktiskt också är verkstad.
Det jag beskriver ovan är skadan det orsakat mig och förstås också Lotta. Skadan på klassen är faktiskt ännu värre i form av tappat/begränsat sponsorstöd och inte minst av utebliven utveckling då all tid under långa perioder gått till att försvara klassen och sedan under lång tid till att försöka återhämta oss och klassen.
Så i någon mån måste vi ge stollarna rätt. Uppsåtet att skada mig och klassen har ju till viss del, kanske tom stor del, lyckats.
5. SPÄNNANDE UTVECKLING. Nu ska ni som orkat läsa ända hit få en liten slutbonus. Det finns faktiskt ytterligare ett skäl till att vi inte setts ute på tävlingarna, till skillnad från allt det andra ovan så är det sista ett positivt skäl. Det pågår nämligen just i detta nu intressanta dialoger kring klassens framtid. Det tar tid, det går förstås inte alls så fort framåt som jag som orolig själ önskar mig. Men det rör sig framåt. Och min bedömning och förhoppning är att det ska kunna gå ända i mål, håll tummarna.
Allt detta känner jag igen från tiden då jag tog mig (snackade mig) igenom Mekonomens organisation och till slut upp till dåvarande VD och fick med mig dem.
Jag vill inte jinxa men om det slår så väl ut som jag hoppas så ger det återigen ny livspuls i klassen som vägar att dö. Trettiotre år (33!) och fortfarande lever vi även om vi liksom svenskt rally i stort inte mår som allra bäst nu med dagens allmänt dyra kostnadsläge. Även fördyrade levnadsomkostnader på helt andra plan än de direkt kopplade till rally slår hårt på en klass där de allra flesta kör utan spons på privat budget.
Så även om ni inte kommer att se så mycket av mig och Lotta ute på tävlingarna som vanligt de närmaste månaderna heller så innebär det inte att vi inte jobbar med klassen. Och med klassens framtid. Jobbar faktiskt hårdare än någonsin med de stora, framtidinriktade frågorna.
Glada hälsningar till er alla. Och vi ses!
/ Roger och Lotta
